Den 21 augusti i år invigdes ett nytt museum i Gävle, Avan Limbus Art Museum. Instiftare och direktör är konstnären Hans Limbus Tjörneryd och som förste intendent står Niclas Östlind (tidigare intendent på bl.a Liljevalchs i Stockholm). ”Öppet alla dagar, inget inträde”, kan man läsa sig till på museets informativa hemsida på internet. Men om den konstintresserade tar sig till Gestrins Väg 7 och väntar sig att finna en byggnad eller åtminstone någon typ av synlig institution, så kan förvirringen bli stor. Man möts helt enkelt av ett grönområde med tämligen välklippta gräsmattor, alldeles i utkanten av Gävle Golfklubbs bananläggningar. Gävles lokaltidningar bevakar invigningen med fyndiga rubriker såsom ”Tjörneryd öppnar osynligt museum” och ”Hole in one för Tjörneryd”. ”Det var en vacker sensommardag”, berättar Niclas Östlind, ”och de församlade var alla tagna av platsens kraftfulla karaktär. Det är en avskild plats, ett stycke medvetet utformad landskapsarkitektur, planerad med kurvatur och den har en mycket kontemplativ karaktär. Det känns verkligen som en utvald plats, nästan sakral.”
Det handlar alltså inte om ett museum i vanlig bemärkelse, utan snarare ett slags icke-museum i den öppna terrängen. En konceptuell installation av konstnären Hans Tjörneryd i vilken han har grävt ner sina verk i marken tillsammans med reliker ur Gävles kulturarv. Avan har nämligen tidigare varit en soptipp, fram tills för 25 år sedan, då den gjordes om till ett grönområde. I museets underjordiska samlingar finns således rester av kända och okända byggnader som rivits under perioder av moderniseringsiver kring den centrala stadskärnan i Gävle. Enligt förteckningarna finns bland annat St Matteus Kyrka, Korsnäsgårdarna, biografen Roxy och den gamla Jästfabriken representerade, tillsammans med Tjörneryds egna verk.
ALAM är alltså i det närmaste ett imaginärt konstmuseum. Tjörneryd talar om ”land reclaimation art”. Han skapar något han kallar övergångsområden eller ”non-sites”. Hans arbete med museet kan sägas ha tagit sin början exakt 25 år innan själva invigningen. Den 21 augusti 1982 ställer Tjörneryd ut Avans soptipp som en 500 000 kvadratmeter stor skulptur, en gigantisk ready-made. Han reser åtta monoliter på platsen och utnämner soptippen till ett konstverk. Ett monument över vårt kulturarv, kallar han det. ”Jag är oerhört intresserad av skrot och sopor”, säger Tjörneryd. ”Vår tids arkeologi, det är våra sophögar, det vi lämnar efter oss. Det är det tillstånd där nutidsmänniskan befinner sig idag. Där ligger vårt samlade kulturarv. Där ligger vårt hantverks-kunnande och stora delar av hela vår tradition och det har vi då ersatt av den här engångsmänniskan och engångsprylen. Vi är vingklippta och avhuggna jämns med knäna och målet är att vi ska passa helt i det fyrkantiga samhället. Helst ska vi bli binära, så att vi passar in i datorn”.
Tjörneryd hyste, åtminstone för 25 år sedan, en stor aversion mot den framrusande datoriseringen. Siffran sju fick bli en symbol för den attack, eller det guerillakrig, han ville starta mot det binära samhället. Det gamla sättet att skriva siffran 7, med ett streck på mitten, fick ge vika när den numera klassiska 7-delade digitala displayen togs i bruk. Den gamla versionen av siffran 7 var nämligen den enda siffra som inte kunde skrivas på dessa displayer.
”Den passar inte in i datorn, där ska man lära sig att skriva sju på ett annat sätt”, säger Tjörneryd. I samband med utställningen av Avans soptipp gräver han således ned 700 kullerstenar, där siffran ”7” har graverats in. Detta skulle gestalta en gräns eller ett skyddande skikt mellan det analoga och det digitala samhället. De anarkistiska strecken genom Tjörneryds sjuor representerar en protest mot det binära samhällets blinda tro på den tekniska utvecklingen.
Tjörneryds konstnärliga appropriering och transformation av platsen tog alltså sin början redan här, men tio år senare gick han ett steg längre och utnämde Avan till en ”hierofani”, en helig plats. Ordet hierofani står förklarat i en fotnot i muséets kataloger på internet och kan mycket väl vara en viktig pusselbit till förståelsen av konstnärens tankar kring projektet. Termen myntades av den kände religionsprofessorn Mircea Eliade och förklaras ungefär som en manifestation av det heliga (”Hierophany designates the act of manifestation of the sacred”). Om man forskar vidare kring detta så visar det sig att Eliade både kände och var mycket influerad av psykoanalytikern Carl Gustav Jung. Det heliga hos Eliade uppvisar stora likheter med Jungs teorier om det kollektiva omedvetna. Manifestationen av det heliga kan då möjligen tolkas som en projektion eller objektivering av våra egna arketyper och vårt symboliska material, som enligt Jung finns inbyggda i vårt kollektiva omedvetna. Jung tycks själv under senare delen av sitt liv vara intresserad av hur man kan skapa sina egna heliga platser.
Det verkar vara i denna tradition Tjörneryd arbetar vidare. Mellan 1983 och 1988 gräver han systematiskt ner preparerade dukar och andra föremål på ett stort antal platser som han transformerar till sina egna hierofanier under projektnamnet Status Terra Nova. ”Jag söker någonting som jag inte vet vad det är och jag vet inte heller vad jag finner, utan det är själva sökandet som är intressant för mig”, säger Tjörneryd, och tillägger att han ser det som en individuationsprocess, en term myntad av Jung. Ett slags självblivande eller självförverkligande som inte ska förväxlas med egoistisk individualism.
Några år senare lyckas Tjörneryd få ett inmutningskontrakt på Jungfruberget i Dalarna och den 12 oktober 1992 (på 500-årdagen av Columbus upptäckt av Amerika) startar han där upp sitt projekt Limbusation Expedition. Han utser 76 heliga platser längs Jungfrubergets topografi och gräver ner stora mängder ansamlingsdukar, tyger och tonband. Syftet med expeditionen är enligt Tjörneryd att undersöka och överskrida gränser. Han tror på människans ständiga behov av befrielse ur all form av tillvaro eller livsmönster som blivit alltför definitiv eller fastlåsande. De gränser som ska undersökas är alltså individens egna inre gränser som hon själv har dragit upp och som kanske håller henne fången i olika alltför statiska tankesystem. Sömngångaren som vandrar på i sina alltför invanda spår behöver väckas upp. Tankarna som blivit alltför snäva behöver vidgas. ”Jag ser det som att Tjörneryd i någon mån arbetar i en schamanistisk tradition”, säger Niclas Östlind. ”De rituella, nästan kultiska handlingarna blir symboliska och laddade med innebörder. De gränser som överskrids är dels vardagliga och rationella handlingsmönster, men gränsöverskridandet är också tanken om det transcendentala. Materien som bärare av krafter av andlig natur. Själva nedgrävandet och det aktiva förflyttandet av saker och ting gör också att föremålen kan sägas överskrida vissa geologiska gränser och tidsperspektiv.”
Expeditionen som påbörjades med inmutningen av Jungfruberget avslutar Tjörneryd åtta år senare i Rom den 17 februari 2000 genom att delar av de nedgrävda objekten bränns till aska och sprids med flygplan över Campo dei Fiori. Han gör det som en hyllning till Giordano Bruno, en italiensk filosof och dominikanermunk som den 17 februari 1600 brändes på bål på just den platsen, för att han hävdade att universum är oändligt. Han hävdade också att det måste finnas ett oändligt antal Jesusar, vilket man kan gissa sig till inte låg helt i linje med vad kyrkan ansåg vara den rätta läran. Enligt Tjörneryd var Bruno en modig gränsöverskridare.
Det är alltså de tidigare nedgrävda objekten från både Status Terra Nova och Limbusation Expedition som nu tillhör de permanenta samlingarna under Avan Limbus Art Museum. Varje år i augusti är det tänkt att en konstnär ska bjudas in för att reaktivera museet. Tjörneryd själv, som länge bott och varit flitigt verksam i Gävle, har tagit adjö av staden och skaffat sig ett nytt centrum i Brasilien. Limbus Centre of the Universe heter hans nya ateljé i Barra do Cunhau, varifrån hans nya expeditioner utgår.
För den som är intresserad av en guidad rundvisning på ALAM finns möjlighet att boka en tid på museets hemsida: www.alam.se
Patrik Markusson
Publiserad i SUBALTERN No.3 2007
Bokförlaget h:ström – Text & Kultur